Rabarberna/rabalderna

Tove Ditlevsen skriver att Istedgade är barndomens gata vars rytm alltid ska dunka i mitt blod och vars stämma alltid ska nå fram till mig, likadan som i de sedan länge svunna tider då vi svor varandra trohet. Jag har köpt mina biljetter hem till Sverige, jag tänker på min egen barndomsgata och ser mest ljusa sommardagar framför mig, när vi ställde upp ett gammalt bord vid uppfarten och sålde rabarber vi slitit loss från trädgårdslandet som mamma alltid behandlade med omsorgsfulla, jordbruna händer. Några av rabarberna sålde vi som de var, i sin praktfulla längd, andra skar vi i små, små bitar och doppade i socker och lade i tomma glassburkar som vi sträckte över till de farbröder eller gummor som förtvivlat handlade av oss.

Blå, störtande himmel över Paris. Jag skriver med långsamma fingrar. Klockan är halv elva. Jag steg upp vid åtta, lommade iväg till laveriet, satte på en tvätt, lommade vidare till Monoprix med tomma plastkassar där det nyss legat smutsiga kläder. De hade precis öppnat och vid var och varannan hylla stod personal på fötter eller knän för att fylla på purjolök, bananer, kyckling, småpack yogurt. Monoprix broderat i rött på deras ryggar. Vissa av dem pratade högt med varandra. Man märkte att det fanns en clown som alla skrattade åt och en som alla kollektivt hatade. Jag gick förbi dem i tystnad med min korg bakom mig som en svans. Jag handlade för 62 euro. När jag kom hem igen låg T fortfarande i sängen, det susade från hans näsa, jag satte igång kaffebryggaren.

Min barndoms sista vår är kall och blåsig. Den smakar damm och luktar plågsamt av uppbrott och förändringar. 

Jag hängde upp tvätten mitt i rummet. Tvättstället står precis intill fåtöljen där jag sitter. Jag tar en av de blöta, kalla tröjorna som hänger på en tunn galge och sätter näsan emot den. Den luktar bara vatten, inte tvättmedel. Tvätten gör hela lägenheten fuktig, och jag drömmer återigen om att ha flera rum att röra mig i. Jag tänker på Marseille, jag tänker på Stockholm, jag försöker sjunka in i acceptansen att så länge mitt liv finns i Paris kommer jag bo trångt och träligt och jag kommer aldrig ha råd med något annat. I Paris finns inte pengarna men det finns något annat. Den senaste tiden har jag grubblat över om det räcker till. Jag har inga svar. Snart har jag bott här i nio år. Det säger jag inte till folk som sitter på barerna vi hänger på ibland, jag säger ça fait sept ans que j’habite en France, för jag har fått dille på siffran sju och när jag dricker öl kan jag börja ljuga.