Språket

Igår på 112 Rue de Charenton rök det stadigt från raclettegrillen. Mina kinder var varma och röda. Vi satt där med våra barnsliga spadar och industriskivad ost. Mamman åt bara två potatisar. Hon skalade dem långsamt och gammaldags med kniven i ena handen och potatisen i den andra som i en dammig saga. Jag stoppade munnen full med smält ost, jag var utsvulten och lyssnade halvt på allt som sades. Från den smala gatan hördes ropen från drällande ungdomar och pruttiga mopeder. Det fanns ingen snö, det fanns bara minusgrader och blinkande julbelysning mellan husgavlarna.

Under den första tiden, när T och jag var i de trevande, första stegen av vår relation, var dessa middagar hos svärföräldrarna enkom en plåga, en svart och tyst grav, jag stod inte ut med att aldrig ha något att säga. Eller, jag hade så mycket att säga men jag var ofrivilligt stum. Jag förstod vad de samtalade om, men det var alltid för sent att flika in för när jag väl formulerat den franska infliken i huvudet, hade middagssällskapet redan gått vidare på ett annat tema. Därför satt jag där helt tyst med blossande ansikte och visste inte hur jag skulle navigera i den tillbakadragna personlighet som franskan tvingade in mig i. Nu är allt annorlunda, orden tycks ofta strömma ur munnen och även fast det gått sju år så ser de fortfarande på mig med förvåning så fort jag talar. Jag säger fortfarande fel, jag missbedömer uttal av vissa ord som genast stjäl en bit trovärdighet av det jag säger. Sådan är språkinlärningen. Så är det att försöka leva och vara sig själv i ett annat land på ett annat språk. Du är alltid lite mindre, lite sämre, lite tråkigare och det kommer alltid finnas människor man talar med som utsöndrar något som gör att man aldrig finner orden. Det är bara att suck it up.

T och jag cyklade hem vid midnatt på de svagt upplysta gatorna. Jag hade lånat honom mina dåliga vantar, själv cyklade jag med knutna nävar. Innergården låg tyst när vi öppnade porten. Vi drack te, tisane, pratade en stund om matchen jag spelat och förlorat stort, gick sedan till sängs i mezzaninen och jag läste ett par sidor ur Stacken innan jag somnade med lampan tänd och boken på magen.

Jag har hatat stora delar av november. Gång på gång har jag tittat på mitt strama ansikte i spegeln, vaknat trött varje morgon, vaknat i mörker, inte velat någonting och låtit dagarna födas och sedan dö i tystnad. Jag har försökt viska det som Sarah Klang sade till min syster en gång, att ibland måste man bara skalla dagen. Dagen, dagarna, veckorna, åren, livet. Resa sig upp ur ledan som en smula motsträvig fågel fenix och sluta tycka synd om sig själv. Men det ÄR synd om människorna. Vi är idioter. Samma misstag görs, vi lär oss ingenting, ändå kommer vi på ett underligt och otroligt vis framåt.