Varför jag inte skrivit

De senaste veckorna har jag varit förföljd av en kuslig känsla att allt jag gjort de senaste tio åren har varit helt åt fanders. Flera gånger om dagen har jag stelnat till och undrat om jag har valt helt fel och därmed levt fel. Har alla val jag tagit fördummat mig? Har jag långsamt vaggats in i en vardag som falskt har fått mig att tro att det är det här som är livet, det är det här som är mitt liv? Jag har känt mig berövad på tid och inte vetat vem som ska få skulden för allt som är ogjort, men samtidigt anat att det är mig skulden pekar på.

Under ljusare dagar har jag tänkt att det är en oerhörd orättvis börda att lägga på sitt unga, otåliga jag. Och låter jag bara ett uns av mitt intellekt få komma till tals förstår jag att det inte bara är en börda utan också en omöjlighet. Jag kan inte skuldbelägga och förakta mina tidigare jag, jag måste bara förlåta dem och gå vidare.

I de tröstlösa nätternas tid får man försöka ty sig till andra. Jag läser nedanstående stycke om och om igen och hoppas på att jag till våren har en tillräckligt klar blick och envisa händer för att skapa nya byggen.

Ett jag har ju nästan inga gränser. Det är den största stad som kan finnas, och där gator, förbindelser, nät trasas sönder försöker vi finna nya vägar ut, bort. Det är ingen metafor. Jag vet inte hur många år mitt jag har varit en totalt sönderbombad stad, där ändå så mycket har varit helt och kunnat användas till nya byggen att det har funnits anledning att fortsätta.