Jag sitter på morgontåget till Gare de Bercy

Ännu en kort helg i Montargis till ända. Jag minns inte när jag var där senast. Jag fick inte något skrivet och vet knappt om jag fick vila. Men jag fick kuka ur, som M påstår att jag behöver. Jag fick stå vid klubbhuset efter T:s rugbymatch och sänka ett par öl, väsnas, röka en cigarett och stå och se på pissregnet tillsammans med de andra. Men skrivandet gör mig fortfarande mycket ont, allt det där urkukeriet hjälper inte mot malandet i huvudet och värderingen av varje ord och mening.

Håll ut, stå ut, allt kommer bli bra.

Ängslig morgondimma över kvarteret och nyss gick jag rakt igenom den med hela sömnen kvar i ansiktet. Den seglade också spöklikt över stationen så de otåliga kropparna som stod vid kanten och såg efter tåget fick en chock när det väl dundrade in, som att det reste sig från de döda. Halsmandlarna är svullna och jag antar att jag blir sjuk nu. Det finns inte mycket trevligt att säga om den här tågvagnen och jag har dessutom sovit knappt fyra timmar och ser därför stumt på världen. Sätena och väggarna är gråa som duvorna som flockas vid place saint-sulplice och damen som sitter framför mig har brett ut sin noppriga halsduk över sitt sovande ansikte för att stänga det ute från oss andra. Den lilla bit tyg över munnen reser sig och sänker sig som en bröstkorg.

Igår ville T åka till Dampierre och simma några längder i den kommunala poolen. La piscine de Dampierre. Damp-Pierres pool. Gud vet varför han ville det. Ända sedan jag tog med honom på spa i Sverige har han blivit galen och måste sitta i en hammam flera gånger i veckan. Vi satte oss således i bilen och körde utmed leriga fält och knotiga, nakna träd i alléer och sladdparkerade utanför la piscine en halvtimme senare. Jag tog mig aldrig genom spärrarna för de sålde bara white trash baddräkter för över sjuttio euro och jag sade som en diva från storstan att jamais dans ma vie, aldrig i livet att jag lägger så mycket pengar på något som är så fult och som jag bara ska använda en gång. Så medan T simmade sina längder och andades tungt i hammamen satt jag ute i receptionssoffan och läste Bulgakov och betraktade alla sällsamma människor som kom och gick genom automatdörrarna.

En kvinna kom ut i full simmundering, det var varken en bikini eller en baddräkt, det var en dykdräkt som slutade vid knäna. Hon hade till och med sådana där genomskinliga, infantila skor man har för att inte riva sig på koraller och sjöstjärnor. Hon drypte av poolvattnet och lämnade små, blöta skospår efter sig på golvet, det lät klatsch klatsch och slutade inte förrän hon kommit fram till receptionsdamen och frågat henne om det fanns biljetter kvar till soirée girly, girl’s night, vars rosa affisch som satt ovanför receptionsdamen blivit bucklig av all fukt. Je vis en célibat, les mecs sont chiants, jag lever i celibat för killar är så jävla störiga. Hon betalade sin biljett och klatschade hela vägen tillbaka till poolområdet.

Det hade blivit mörkt när vi körde hem, vi gled fram på landsvägar som saknade belysning. Vid ett tillfälle stannade T häftigt, en hund sprang över vägen och vi vände om för att leta efter den. Jag visslade ut i natten genom den öppna bilrutan, spanade ut över diket och de nu kolsvarta lerfälten. Vi hittade inte hunden, vi gav upp och åkte tillbaka till huset och köpte två menyer på sushilove som vi glupskt åt framför tv:n.