En ledig måndag

Jag har suttit på en bänk under den glädjande, glödande marssolen. Allting var vackert och lättsamt och jag kände mig en smula yr och ovan. K och jag hade mötts upp för lunch igen, jag satt och såg på hennes händer som låg knäppta i knät när hon pratade om G. Hon begriper inte varför hon fortfarande åtrår honom, han som kan vara så fullkomligt gränslös och ond mot andra människor. Han är ett barn, sade K och ändrade ställning på sina händer, men ändå kan jag inte sluta att uppehålla mig vid honom. 

T kysste mig adjö tidigt i morse. Jag hade en hemsk andedräkt och låg och tryckte mot väggen. Jag märker att jag långsamt blir äldre för när jag speglar mig om morgnarna tycks sträckan mellan ett nyvaket, svullet ansikte och ett någorlunda klarare, piggare anlete mig längre och längre. T tände lampan i badrummet utan att stänga om sig, den lös upp rummet, jag stönade och hörde det dova surrandet från eltandborsten. Kort därpå var han ute i världen, under en himmel som hunnit ljusna, och jag låg kvar halvvaken i mezzaninen och grubblade över om jag skulle stiga upp eller ligga kvar. Jag somnade givetvis om och vaknade när alarmet ringde kvart över nio. I fyrtiofem minuter läste jag Bulgakov i divanen innan jag slet mig loss och klickade dagkräm i ansiktet och borstade mitt feta hår.

När K var tvungen att gå tillbaka till kontoret satt jag kvar en stund och storknade under nyvåren ända tills en tjej med blekt ansikte och turkos matlåda kom och frågade om hon fick dela bänken med mig, varpå jag svarade att jag precis hade tänkt att gå. Jag önskade henne bon appétit och gick ut på Rue de Rosiers som låg märklig och turistät i sin vanliga skugga. Förvånat fann jag att SMITH&SON flyttat in i ett av de sneda husen, jag gick raka vägen in och köpte essäsamlingen The Lonely City av Olivia Laing som jag velat läsa så länge. Den publicerades 2016 och bär underrubriken Adventures in the art of being alone. Som trettio-någonting flyttade Laing till New York och drabbades av en obönhörlig, mörk ensamhet som till slut mynnade ut i en total angelägenhet och besatthet kring frågan om vad ensamheten gör med oss och vi med den. Vad betyder det att vara ensam? Hur lever vi om vi inte är intimt förbundna med en annan mänsklig varelse? Hon vänder sig till konsten för att dels fylla sina dagar, dels för att få lindring. Jag har fått för mig att jag kan använda den till min roman på något vänster, på samma sätt som med L’Analphabète av Ágota Kristóf. På vilket sätt är fortfarande dunkelt, förhoppningsvis kommer det att klarna när jag kommit längre i manuset.