Den moderna människan

För att skriva måste man vara fri, och för att vara fri måste man vara hänsynslös. It’s not me it’s Knausgård. Jag är för artig och luthersk och orolig och det äcklar mig till skyarna.

Jag såg ett klipp om en argentinsk författare på Babel. Han låg i sin säng och pratade om det tomma arkets möjligheter. Jag lyssnade med halvt öra, fastnade istället vid det anspråkslösa sovrummet. En säng utan ram, två bleka nattduksbord fulla av böcker och fönster utan gardiner. Det fanns inga tavlor, inga växter, bara denna råa enkelhet. All den tid jag ägnar åt att tänka på eller se på vackra ting, den tiden skulle kunna läggas på att skriva. Så gör César Aira. Men jag vet inte om jag klarar av att avstå från det vackra. Bär jag fula kläder en dag lider jag. Kliver jag in i ett rum som osar ungkarl blir jag nedstämd. Kanske kan man vara vacker och ha det vackert och fortfarande skriva. Men jag tvivlar starkt på det. Jag måste släppa taget om den yttre estetiken för att nå den inre.

En viss sötma i luften. Den har ännu inte nått huden. Jag vet att vi närmar oss sommaren för mina morgnar har ändrat form och myrorna är tillbaka på mitt fula golv. Jag tänker maniskt på livslögnen. Andras, min egen. Den som handlar om att jag kommer bli författare, fast jag så tydligt ser att varje gång jag sätter mig ner för att skriva blir jag trött och vill ta en nap. Det går inte att tränga sig in i texten, jag är inte uthållig nog. Skammen bränner och rasar i kinderna. Vad ska man göra åt det. M säger att det inte stämmer, det är den verkliga lögnen, jag svarar att hon idealiserar mig bara för att vi är familj, hon vet inte hur lite jag är förmögen till.

Wera von Essen skriver om vardagens vidrighet, att hon har lagt upp sitt liv så att hon undviker praktikaliteter och vardagsbestyr i den mån det går. Tanken på att leva ett liv där man har saker att göra hela tiden gör henne illamående. Ständigt återkommer hon till samma fråga; Hur ska man ha råd att tänka?

Jag stapplar i kroppen på samma sätt som jag stapplar i tanken, allt är snett och Gud har aldrig sett mig men jag fick syn på honom en kort stund på påskdagen. Det var i det dammbeklädda, överjordiska ljuset som föll genom ingången till Saint-Sulplice kyrkan. Jag hade vänt ryggen mot prästen för att se på de jäktade, försenade familjerna som kom in i Guds hus med solljuset i ryggen och vilda blickar. De gjorde korstecknet och skyndade sig till någon av de fortfarande tomma bänkraderna.