Motstånd, inte skrivit på två veckor. Varken i projektet eller här. Jag vet vad det betyder och vad som händer då. Fotfästet osv. Jag svävar runt utan nytta eller ordning. Mår piss och livslögnen daskar mig i ansiktet. Ägnar dagens timmar åt annat och ångrar mig djupt när kvällen kommer men gör ingenting för att förändra det. Även kroppen verkar protestera. Igår ville jag spy, jag låg sömnlös i mezzaninen med handen på magen men hade inte orken att klättra ner för stegen och öppna toalettlocket.
På tisdag flyger jag till Sverige. Jag ska bo i M:s nya lägenhet vid Solna centrum. Hon skickar filmer från sina morgnar. I dem skymtar man saker och element som jag vet hon uppskattar och som nu blivit hennes hemma; kafferök från mokabryggaren, den ljusbruna skinnsoffan hon köpt på aktion och Lena Nyman inramad och ung med en dubbelblick – både harig och beslutsam. M skriver att hon är så lycklig att jag kommer dit snart. När vi ringer varandra bryts samtalet ständigt, min mobil är paj och saknar täckning, jag hör mellan hacken att vi ska ha det bra när jag kommer.
Jag fattar att jag behöver vila. Men också vara själv. Jag har börjat bli arg igen, jag antar att det är PMS. I måndags var jag hos en mycket ung gynekolog nära Nation. Hon tog cellprov och klämde på mina bröst och ultrajudade mina äggstockar. Inga cystor. Allt var perfekt. Det var hennes ord. Jag är så äcklig med läkare, sväller av stolthet när jag svarar nej på alla deras frågor. Nej, jag har inga allergier. Nej, jag tar inga mediciner. Nej, jag har aldrig blivit opererad. Som att det säger något om mig, som att jag aktivt gjort att det blivit så, som att det är frukten av min helgjutna tillvaro. SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA och så vidare. Antagligen sitter det i från förr. Svårare än så är det inte säger Freud. Att bli höjd till skyarna för ingenting, det urholkar en på samma sätt som avsaknad av hyllande. Kanske är det mina föräldrar som gjort mig sådan, och jag blir alltid lika förvånad när det yttrar sig i mötet med andra. På något vis har jag fått för mig att jag sköljt bort den delen av mig själv. Hos gynekologen visade sig motsatsen.
Ikväll är det bokklubb på Bokbar. Jag känner mig tyst och enfaldig. Vi ska prata om D e kroniskt. Vi blir elva stycken med mig. Klockan är tio över tolv. Jag vaknade av mig själv strax innan åtta. Snart är det maj och det är bara tre grader ute om morgonen. F har kommit till Paris nu, vi är grannar, och jag väntade vid hennes port i morse. Vi köpte kaffe på Kann och försökte hitta solfläckar att promenera i. Jag visade henne Place Saint Marthe och det var inte lika vackert som jag mindes det men det var en mans fel, han glodde perverst på F:s blonda hästsvans så vi var tvungna att vända om. Alla restauranger stod mörka och stängda och de hade tömt torgplatsen på stolar och bord. Vi får gå dit en annan gång, när värmen kommer. Det sade jag inte till F men jag tänkte det.
Det är så fult att årstiderna försvunnit, man blir en idiot av det, svårt att fästa sinnet men kanske är det för mycket begärt att få se saker skifta. Jag har ett mörkt blåmärke kring handleden. Det är fotbollen som gör mig helt blå. Längtar jag till Stockholm? Nja, jag längtar efter en sammanhållen, ledig tid. Men kanske också efter Sverige. De nyborstade, breda trottoarerna och samtalen. Jag hoppas J blir genuint överraskad på lördag. Jag har lovat att förbereda maten vi ska äta på förmiddagen. Gjort hela menyn, skrivit en någorlunda inköpslista. Jag ska laga tre spanska tortillas. Det grämer mig, inte för att jag är rädd att det ska smaka illa men för att det betyder att vissa av mina Stockholmsdagar inte är helt fria från ansvar. De kommer med en lista och jag önskar att det inte var så. Men det går inte att ändra på nu. Och J kommer bli glad. Hon skrev igår om brudtärneklänningen. Jag ljög och sade att jag beställt de två ljusgröna från Adoore. Jag ska prova dem i Stockholm. De ger mig redan ågren, jag ser hur de kommer buckla vid höften och få min röv att se ut som en limpa. CRFN säger att killar är så snygga i byxor för de har raka höfter. Det ligger något i det. Jag önskar inte bort mina höfter men jag önskar att det fanns andra kläder.
rebecca hemmingsson 